fredag 28 februari 2014

Lodjursägare, träd fram

Jag är van att få diverse brev från Jordbruksverket adresserade till mig som fårägare. Men när det kommer till vilda djur så är det Naturvårdsverket som sköter ägarkontakten därför var det helt naturligt att detta brev damp ner i lite olika brevlådor den gångna veckan:
En av lodjursägarna kände sig lite osäker på vilka rättigheter och framför allt skyldigheter denna hade. Så frågan är:
Hade inte full koll på detta och det uppkommer en del frågor i samband med detta meddelande:

1: Var finns mitt lodjur nu?
2: I och med att jag är registrerad ägare, får jag då ha mitt lodjur i hemmet?
3: Måste mitt lodjur bära halsband som tecken på att det är ett registrerat lodjur?
4: Är det någon skatt för lodjursägare?
5: Finns det någon rekommendation på vaccination av mitt lodjur?
6: Gäller registreringen endast ett lodjur eller får jag ha flera på samma licens?
7: Om mitt lodjur blir skjutet under den jakt som ni också beskriver i brevet, har jag då rätt till ersättning?
Frågorna har även ställts till Naturvårdsverket i ett officiellt brev. Jag ser med spänning fram emot Naturvårdsverkets svar.

Tipstack till defransson.

onsdag 5 februari 2014

Fler fårgårdar trappar ner

Jag ringde en gammal kompis, Jonas, igår. Vi har inte setts på ett par år men han är precis som jag boende på en smågård och har en grupp får.
Han har precis som jag haft får i snart 10 år. Vi har båda bevekelsegrunden att småskalig fårhållning är bra för den biologiska mångfalden samt ger lokalproducerat ekologiskt kött på bordet.
Att vi bestämt oss för att trappa ner fårhållningen på vår gård har jag berättat om tidigare. I dagsläget har vi kvar 6 livdjur varav 5 tackor. Men att min kompis Jonas har samma plan förvånade mig. Han satsade betydligt hårdare på får än vad vi någonsin gjort. Som mest var han uppe i ett 20-tal livdjur medan vi aldrig haft fler än 12.

Att Jonas drar ner på fåren beror på flera saker. För det finns aldrig en enskild faktor som leder in en på dessa tråkiga tankar. Dels är det såklart jobbigt, det är ett arbete som kostar betydligt mycket mer än det ger. Krasst sett om man räknar faktiska kostnader samt insatt arbete så skulle det vara billigare för såväl Jonas som mig att köpa lammköttet över disk i en matbutik. Frågan är om det inte till och med skulle löna sig att köpa svenskt och inte New Zeeländskt. Nåja. Det var en faktor. En annan var myndigheterna. Det ställs oerhört höga krav på djurhållare idag. Krav som förvisso är bra för djuren men frågan är om man inte, för den biologiska mångfaldens skull, borde tillämpa reglerna mindre stelbent i syfte att få ut fler djur i markerna. Den tredje och även för Jonas utlösande faktorn är att man som djurägare känner sig totalt utlämnad och övergiven av samhället när det kommer till de stora rovdjuren. Får man in en varg eller ett lo i fårhagen är man kort sagt rökt. Hur man än gör blir man stigmatiserad. Man blir beskylld och misstänkliggjord om man inte dödar anfallaren i precis lika hög grad som om man skulle fälla den.


Slutsatsen blir, hur man än vänder och vrider på (lamm)steken, att det enklaste är att slakta ut sina djur och plantera gran på gärdena. Bra jobbat WWF & SNF! Det var väl så ni ville ha det nu när ni inte vill att de stora rovdjuren skall förvaltas i dynamik med övriga samhällsintressen?