fredag 31 maj 2013

Sommarbete och överraskning

Idag var det dags att föra över fåren på sommarbetet. Det var inga problem men när jag räknade in dem i den nya hagen fick jag inte ihop det. En tacka saknades. Det gjorde hon i går kväll också, men ajg tänkte inte närmare på det då.

Nu visade det sig att det fanns en fullt naturlig förklaring. Tackan hade lammat under natten. En sladdis med andra ord. Jag trodde faktiskt att hon gick i tomme, att hon snarare brunstat om och skulle få höstlamm....

Nåja, ett välskapt litet stappligt bagglamm var det hur som helst.

onsdag 29 maj 2013

Slakt av bagge OBS STARKA BILDER!

Dags i ytterligare lite information om varifrån maten till tallriken kommer.

Jag tänkte nu visa och beskriva hur man slaktar en bagge. Innan ni scrollar ner och läser beskrivnignen så skall ni vara medvetna om att det är bilder som faktiskt visar hur det går till!

VARNING!

STARKA BILDER!

Se även Jordbruksverkets beskrivning.

Den hittar ni..

HÄR

Slutmålet är kött att äta:

*
*
*
*
*
*
*
*
Du behöver:
Bultpistol, slaktmask eller kulvapen. Knivar. Krokar. Gärna plasthandskar för hygienens skull. Ev ättika.

Och här kommer beskrivningen:

Först skall djuret bedövas. Det görs genom ett skott i huvudet, rakt uppifrån in i skallens högsta punkt. Man kan använda en slaktmask, bultpistol eller kanske ett kulvapen.

Därefter avblodas djuret. Enklast görs det med ett snitt som följer käkens linje från sida till sida. Man märker direkt när man träffar rätt för då forsar blodet ut. Det tar inte många sekunder för djuret att avblodas. När man gör detta händer det ibland att det börjar rycka i djuret. Det är inget konstigt, mitt intryck är att det sker i kanske ett av tre fall.

Sedan är det dags att ta ur djuret. Jag brukar lägga djuret på höger sida, gärna med ryggen lite högre upp än magen. På detta vis kommer man åt bättre än om man lägger djuret på vänster sida. Jag börjar urtagningen med att försiktigt sticka in kniven där revbenen går ihop. I hålet för jag in vänster hands pek och långfinger. Med dessa utvidgar jag hålet. Sedan sticker jag in kniven med eggen utåt, håller fingrarna utefter knivens rygg och ser till att spetsen inte kommer åt tarmar och magsäck:

Jag arbetar mig fram på detta vis nästan hela vägen ner till bäcknet. Jag brukar lägga snittet precis bredvid baggens penis och urinrör.Gör man rätt börjar magsäck och tarmar att rinna ut av sig själva:
När snittet är lagt hela vägen kan man i princip lägga undan kniven för ett tag. Nu skall man arbeta med händerna. Försiktigt men resolut knådar man ut tarmar och magsäck:

När man kommer till matstrupen och bajstarmen "mjölkar" man dessa så de töms. Därefter kan man  säkra (snörpa av) dem med buntband eller snöre. Alternativt ser man till att de är tomma och bara kapar dem innan man lyfter ut magsäck och tarmarna helt. Därefter är det dags att öppna hinnan som skiljer brösthåla (där lungor & hjärta finns) från bukhåla. Nu får man fundera lite hur man vill göra med njurar, lever, lungor och hjärta. Vill man ta till vara på dem så lägger man dem åt sidan annars får de gå samma väg som tarmarna. När detta är gjort så brukar jag plocka ut urinblåsan. Är den tom är det inga problem men är den full så brukar jag snurra den och knipa åt med fingrarna så att inget kan läcka ut innan jag försiktigt drar loss den och slänger den.

Denna gång valde jag att efter urtagningen plocka ut tungan på baggen. Den våger sisådär 0,5-0,7 kg så det finns allt en del kött att ta till vara på där. När jag tar ut tungan skär jag ett snitt utefter hela käken, på insidan. Ganska djupt, så att jag går igenom såväl skinn som kött. Därefter kan man dra fram  tungan och skära loss den inne vid tungbenet:
Sedan hänger jag upp baggen. Man kan flå både framifrån och bakifrån, men jag har efterhand kommit fram till att det funkar bäst för mig att hänga djuret i käken eller skallen och flå den framifrån. Då börjar jag med att lägga ett grunt snitt som bara går genom skinnet utefter skallbasen hela vägen runt. Därefter lägger jag ett snitt utefter strupen vilket förbinder hakan med urtagningssnittet. Ett snitt ner på insidan av varje ben behöver man också läggas liksom snitt kring varje ben uppe på smalbenet. Därefter påbörjas flåningen vilket är det fysiskt mest ansträngande med att slakta får. Skall jag behålla skinnet så "knådar" jag av det, annars använder jag kniv:

När jag har kommit ner till bakändan brukar jag försiktigt skära loss svansen i en led så den följer med skinnet. Jag låter därefter kniven försiktigt följa bäckenets insida så att man kan få med ändtarmen (och slidan om det är en tacka).

När skinnet är borttaget så är det dags att skära bort strupen, jag brukar arbeta uppifrån hakan och ner till bröstbenet. När strupen är frilagd är det bara att dra loss den. Såhär ser det ut när jag är klar:
Nu får man se över slaktkroppen så den är ren och fin. Är den nedsmutsad så gör man rent med ättika. Beroende på om det är flugtider eller ej så får man fundera på om slaktkroppen skall hängas i viltsäck eller kanske i en ventilerad kyl.

Lycka till!

Även en blind höna finner ibland ett korn

Kom att tänka på detta talessätt när jag läste en ledare i Expressen. Den är såklart skriven med anledning av LRFs pågående stämma. Ett kort citat som var välformulerat:
Lägre matpriser har onekligen inneburit ökat välstånd för svenskarna och nyttan är störst för dem med minst marginaler. Men man kan vara frihandelsvän och samtidigt oroa sig över att svensk köttproduktion minskar till förmån för utländsk. Billigt brasilianskt nötkött på Ica går exempelvis hand i hand med igenväxta svenska hagar och hotade arter.
Det är också ett problem när svenska bönder måste konkurrera med kött från länder med sämre djurskydd. Och det är meningslöst att ha stränga miljökrav i Sverige om biffen vi själva väljer har producerats på skövlad regnskogsmark.
I vissa fall beror den billiga maten helt enkelt på att andra tvingas bära kostnaderna, genom övergödda sjöar, ökad antibiotikaresistens eller svagt djurskydd.

fredag 24 maj 2013

Lite tankar om vaktlamor, propaganda och önskan om en quick fix

Läst i Jakt och Jägare att det igår introducerades lamadjur i en fårbesättning i Skåne:

/Lamadjuren/ ingår i ett pilotprojekt som ska visa om lamor kan skydda stora fårhjordar mot vargangrepp.
Det är företaget Skabernäs som fått bidrag från länsstyrelsen att köpa in tre lamor som ska vakta deras fårhjord, som är en av de största i Skåne.
Länsstyrelsen i Skåne bidrar med kostnaden för lamorna, inklusive veterinärskostnader.
Ett nyckelord i sammanhanget är just stora fårhjordar. För det måste till kvantitet för att det skall bli lönsamt med en  vaktlama. Och ser man till de svenska fårbesättningarnas storlek så inser man snabbt att lösningen är aktuell för blott en handfull som har fler än 49 får i besättningen. Jag lånar in en graf från jordbruksverket som illustrerar hur stora fårhjordarna är i sverige:
Den långsiktiga trenden över antalet gårdar med får är minskande. Jämfört med 1985 finns det idag 12% färre gårdar med får. De gårdar som fortfarande har får har landskapsvård som främsta drivkraft:
I landskapsvård ingår såklart att man genom sin verksamhet bidrar till att öka den hävdvunna biologiska mångfalden.På frågan varför du håller får svarade de tillfrågade såhär:
Om man skall värdera fårindustrin i sverige så ser den ut såhär, produktionsvärde mätt i miljoner kr:
Fårindustin har med andra ord inget stort produktionsvärde nationalekonomiskt sett. Krasst sett ett värde som är marginellt högre än Svenska Naturvårdsföreningens årsomsättning. Personligen funderar jag på om inte fårindustrin i praktiken bidrar till mer biologisk mångfald än SNF..... Att SNF i praktiken motverkar denna form av biologisk mångfald genom att gynna ett enskilt djur som driver fårägare att ge upp sin verksamhet är en intressant paradox.

Nåja. Vi kan se att den genomsnittliga svenska fårgården är liten och att där inte finns någon direkt ekonomi i industrin. Om man tänker sig att låt säga 50% (i verkligheten är det betydligt fler, men detta är ett teoretiskt resonemang) av fårgårdarna ligger i län där det förekommer varg och därför uppmanas skydda sina får med hjälp av lamadjur så innebär det att det behövs 4500 lamadjur. Kastrerade hanar för att vara specifik. 4500 lamadjur av detta slag betingar, om jag fått siffrorna rätt samt räknat in kpi, ett värde av sisådär 60 miljoner. Detta innebär att om man skall vargsäkra hälften av sveriges fårgårdar med lamadjur så tar man 1/3 av hela svenska fårindustrins årliga produktionsvärde i anspråk vilket naturligtvis inte är rimligt.

Sedan finns det en annan faktor också. Tillgång. Finns det 4500 kastrerade lamahanar på marknaden i Sverige? Eller ens i Europa? Jag skrev ett mail till jordbruksverket med en förfrågan om hur många lamadjur det finns i Sverige. Såhär löd svaret:


Jordbruksverket har tyvärr ingen officiell statistik över detta.
Det kan hända att svenska djurhälsovården, som bedriver hälsovård för dessa djur, vet ungefär hur många som finns i Sverige. Även svenska alpackaföreningen kan kanske veta.
Intressant. Då är det läge att inflika att svenska djurhälsovården å det starkaste avråder från att hålla lamadjur och får tillsammans:
Från veterinärt håll vill vi dock varna för att hålla lamor och alpackor tillsammans med får och nöt. Dessa idisslare bär ofta på samma sorts parasiter och de kan därför smitta varandra. Som exempel kan nämnas den lilla leverflundran som är vanligt förekommande hos får och för dem ofarlig, medan däremot lamor och alpackor är mycket känsliga för parasiten och blir sjuka eller till och med kan dö av den. En annan aspekt är att lamorna och alpackorna antingen är direkt importerade från utlandet eller härstammar från relativt nyligen importerade djur. Detta innebär en uppenbar risk ur smittskyddssynpunkt eftersom flera sjukdomar är svåra att upptäcka med tester i karantän.
Men efter lite sökande hittade jag en uppgift om antalet lamadjur i sverige. Jag citerar Hejdeholm:
I Sverige finns det en hel del lamor och inventeringen som Jordbruksverket gjorde för några år sedan visade på att det fanns 22 besättningar med totalt 96 lamor. Denna siffra är dock helt missvisande när det gäller både antal ägare till lamor och antalet lamor i landet. Däremot visar den en tydlig bild på förhållandet antal djur per ägare. De flesta lamaägare har 2-3 stycken djur. De flesta har ett sto och en hingst. Syftet med dessa djur är främst som sällskapsdjur, ett roligt inslag på gården!
 OK, siffran 96 lamadjur är i lägsta laget, låt oss anta att jordbruksverket i sin inventering fångade upp 10% av alla gårdar med lamadjur, i så fall finns det inte ens 1000 lamadjur i sverige... Och hur många av dem är kastrerade hanar lämpliga som fårvakter?

Vi har med andra en lite lustig situation där länsstyrelsen i Skåne lyfter fram ett såväl ovanligt som från veterinärt håll direkt olämpligt djurslag som fårvakter. Detta har anammats av allehanda intresseorganisationer som nu i tid och otid framhåller lamadjur som en quick fix på vargproblemet. Jag har själv fått lamadjursargumentet slängt i ansiktet flera gånger sedan länsstyrelsen i Skåne släppte "nyheten".

fredag 17 maj 2013

Stora leverflundran - en dödlig parasit hos får

För andra gången under vår tid som fårbönder har vi haft parasiten stora leverflundran i flocken. Parasiten börjar bli allt vanligare såväl i Sverige som i andra delar av världen:

Stora leverflundran kräver värme, temperaturer över +10°C, för att utvecklas och gynnas därför av den globala uppvärmningen. Den har setts öka i fårpopulationen världen över under senare år och anses i Storbritannien vara en av de mest förlustbringande sjukdomarna inom fårnäringen. Förlusterna värderas där till 300 miljoner pund per år.

I Sverige visar slaktskadestatistiken från Svenska Djurhälsovårdens databas på en utveckling med ökat antal kasserade levrar på grund av stora leverflundran. I vissa besättningar är förekomsten 100 %. I Fårhälsovårdens arbete har kontakter med drabbade besättningar ökat. Problem med stora leverflundran är främst lokaliserade till västkusten och Skåne även om det har skett en spridning till andra delar av Sverige. Redan nu bedöms stora leverflundran orsaka djurvälfärdsproblem i vårt land.
 Stora Leverflundrans livscykel ser ut såhär:
Parasiten förekommer främst i södra och mellersta Sverige och är vanligast i djurtäta områden med hög nederbörd. Stora leverflundran använder våtmarkssnäckor som mellanvärd i sin livscykel för att föröka sig. Snäckorna trivs på sanka och översvämmade betesmarker och där klimatet är mildare.
Stora leverflundran infekterar våtmarkssnäckor där den uppförökas till infektionsdugliga larver. I snäckan genomgår larverna flera uppförökningsstadier. Larverna kommer sedan ut på betet där de genomgår en rad olika utvecklingsfaser innan de fäster i gräset och äts upp av betande djur.
Larverna tar sig därefter genom tarmväggen, in i bukhålan där de sedan letar sig vidare till levern. Larverna borrar sig runt i levervävnaden och orsakar stora skador på levern innan de efter ett par veckor når gallgångarna. I gallgångarna utvecklas leverflundran ytterligare och blir vuxna maskar och efter en tid börjar äggproduktionen. Parasitens närvaro i gallgångarna orsakar förtjockade gallgångsväggar som med tiden kan förkalkas. Äggen transporteras därefter via gallan ut till tarmen där de senare följer med träcken ut på betet och kläcks. Därefter börjar livscykeln om genom att larverna infekterar snäckorna.
 I bild blir det såhär:

Vi har som sagt drabbats två gånger av leverflundran. Läser man om symptomen på nätet får man följande info (min fetmarkering):
Om fåret infekteras av en stor mängd metacercarier uppstår kraftiga invärtes blödningar som en följd av att de omogna flundrorna borrat sig fram genom levern. Det första tecknet på problem i flocken kan vara flera plötsliga dödsfall. Vid undersökning av den kvarvarande flocken är djuren kraftigt påverkade med bleka slemhinnor. Är infektionsdosen lägre är symtomen mildare. De vuxna flundrorna gör att cirka 0.5 ml blod/flundra förloras till gallgångarna varje dag vilket leder till blodbrist. Vanligaste symtomen är avmagring, blekhet, käftgropsödem, djur i dålig kondition med påverkat allmäntillstånd och dålig ullkvalitet. Kronisk infektion av stora leverflundran förvärras av otillräcklig utfodring, särskilt under högdräktigheten, och digivningen när tackans behov är som störst.
Flera av symptomen är sådana som uppstår hos vilken tacka som helst efter vinter och lammning. Att ha lamm tär rätt hårt på tackan. Men vad är då kräftgropsödem?

Jo kräftgropsödem är det symptom som jag identifierat stora leverflundran på bland mina får. Det är en kraftig vätskefylld svullnad som uppstår under hakan på fåret. Jag har sett det hos enstaka djur vid två tillfällen i min fårflock. Båda gångerna har jag avmaskat med det receptbelagda medlet valbazen. Jag fick det som granulat vilket gör att det är lätt att blanda i tillsammans med kraftfodret så att fåren får det. Svullnaden har båda gångerna jag använt valbazen försvunnit på mindre än ett halvt dygn vilket jag tolkar som ett tydligt belägg för att det faktiskt var stora leverflundran jag hade i flocken.

Och en lånad bild på hur det ser ut. Jag har varit lite för upptagen med att se till att behandla och motverka problemet bland mina för för att ha huvudet med för lite bildtagning:


(ingen av bilderna är min. Jag har länkat dem från andra platser och tar självklart bort dem på uppmaning)

onsdag 15 maj 2013

Rädda svensk lammproduktion!

Igår startades en namninsamling för att rädda svensk lammproduktion. Den presenteras såhär:

RÄDDA SVENSK LAMMPRODUKTION!



Till: Statminister Fredrik Rheinfeldt mfl.

Till Fredrik Rheinfeld mfl. i Sveriges Regering,

Vi som undertecknat detta dokument kräver - med anledning av den uppkomna situationen med ett oacceptabelt antal vargattacker på får - full ersättning och nödvändig hjälp att skydda våra djur. Detta med de av Naturvårdsverket, Länsstyrelserna, Viltskadecentrum, Världsnaturfonden, Naturskyddsföreningen, Svenska Rovdjursföreningen mfl. anvisade staket som enligt dessa organisationer håller vargar (och andra stora rovdjur) utanför fårhagarna.

Vi som undertecknar detta dokument är EJ i den situationen att vi kan bekosta detta själva. Alternativet för oss är att upphöra med lammproduktion med alla negativa effekter detta för med sig för det svenska kulturlandskapets betesmarker, ängar och en "klimatsmart" köttproduktion.

tisdag 14 maj 2013

I fårhagen 05.10

Stilla, dimmig morgon i fårhagen. Fåren och lammen betar fridfullt. Bräkandet har avtagit i och med att nytt friskt gräs tittar upp. Det är ju att föredra framför både ensilage och hö.

lördag 11 maj 2013

Hagmark, morgon och varg

Såhär ser fårhagen ut en tidig och vacker vårmorgon. Men för hur länge till?

När vi flyttade hit för 9 år sedan var hagarna och ängarna på god väg att slya igen. Nu är de hävdade och den biologiska mångfalden trivs och ökar från år till år. Uppenbarligen gör vi något rätt. Men frågan är om vi gitter göra det om vi får ett vargrevir i krokarna. Då kommer oron över djurens väl och ve att få den konsekvensen att vi slaktar av hela flocken och hittar på något annat med markerna.

Kanske är det dags för gran. Det finns det ju mer pengar i än får, kräver bara en bråkdel av arbetsinsatsen! Plantering, ett par röjningar och någon röjning så klarar det sig självt tills det är dags för slutavverkning lagom till barnen går i pension.

fredag 3 maj 2013

Oro för varg och landskap

Igår när vi åt middag ringde mobilen. Det var en fårbonde borta i byn. Tydligen hade en varg synts till en halvtimme tidigare på en gård någon km norr över. Nu gick telefonerna varma i området. För det finns ännu så länge många kvar att varna. Det har till och med blivit så att utvecklingen de senaste 5 åren varit positiv, fler gårdar har genom ägobyten/generationsskiften befolkats med både folk och fä. Det går nog att räkna ihop ett tjugotal smågårdar med får i trakten, lägg till ett par som har nöt (köttdjur) vid sidan om och en möjlkbonde samt något dussin hästgårdar så förstår ni att jag bor i en levande bygd. En bygd där många drabbas om vargen etablerar sig i området. En bygd som kommer att få många mil av barrikader i landskapet om alla hagar skall rovdjurssäkras. Den gångna natten hade jag fåren i ett begränsat men rovdjurssäkrat hägn.

För någon månad sedan hade jag besök av en duktig jägare. Hans första reaktion när han färdades genom området var vilka optimala biotoper det var. Optimala för viltet, vilket alltid är detsamma som oerhört hög biologisk mångfald. Markerna är brutna, med alla de ovan beskrivna smågårdarna. Trakten är kuperad och småbruten vilket gör att bara en liten del av markerna kan brukas rationellt med stora maskiner, de flesta markerna brukas irrationellt med smågårdstraktorer. Vi är flera som brukar våra gårdar med gamla veterantraktorer. Större behövs sällan.

Den betes, ängs och åkermark som brukas irrationellt utan besprutningsmedel och allt för stora givor av gödning brukar ha en stor biologisk mångfald. Jag roade mig en gång med att räkna antalet blommande arter i ett par storleksmässigt jämförbara rutor (2x2 m) bland mina olika markslag. Inget av markslagen hade färre än 10 blommande arter vid det tillfället. Den yta som hade sämst mångfald var den för 5 år sedan omlagda vallen. Den med högst mångfald var min magra äng som inte plöjts om i mannaminne, en äng som bland annat hyser orkidéer.

Nu kanske någon tycker att jag borde rovdjurssäkra mina fårhagar. Det är lätt att vräka ur sig, men svårare i praktiken. Jag har kuperade naturbeten och flera km stängsel. Många sträckor är tveksamt stängslade, inte minst som jordmånen är blott 10 cm innan urberget tar vid. Många sträckor löper utefter stenmurar, vilket håller fåren inne men är bra språngbrädor in i hagen för rovdjuren. Det är lite av de praktiska problemen. Men det finns andra problem med att rovdjurssäkra mina hagar. Jag skulle skapa en 500 m lång fångstarm, led eller fålla. En struktur i landskapet som skulle få alla dem vilda djur som brukar passera genom mina fårhagar via fem olika viltstigar att ta andra vägar. Det räcker att hälften av dem tar den södra omvägen runt mina hagar för att mängden potentiella viltolyckor på landsvägen utanför gården skulle öka med 1000%. Tänk även in att min närmsta granne rovdjurssäkrar sina hagar, då blir fångstarmen ytterligare 300 m lång. En mycket effektiv struktur för att skapa trafikfara.

Någon annan kanske säger lamadjur eller boskapsvaktande hund. Men det känns inte ekonomiskt försvarbart att investera i något sådant när hundens inköpsvärde överstiger inköpspriset för hela min fårflock! Cornucopia? brukar i det sammanhanget alltid återkomma till Ebberöds bank. På wikipedia kan man om Ebberöds bank läsa:
Ebberöds bank har blivit ett begrepp för en verksamhet som visserligen är välmenande men samtidigt svårt vanskött. Då kostnaderna för inlåning aldrig går att täcka med inkomster från utlåning av samma kapital uppstår ett underskott som till slut måste betalas med insatta medel. Det vill säga i grunden samma upplägg som ett klassiskt ponzibedrägeri.
Sedan finns det andra intressanta problem med att ha t.ex. lamadjur tillsammans med får. Svenska djurhälsovården skriver följande på sin hemsida:
Det finns besättningar i Sverige som använder laman som fårväktare. Laman tar kommandot i fårflocken, accepteras som dess ledare, och skyddar sedan flocken mot bland annat lodjur. I lamans naturliga miljö är puman ett vanligt rovdjur som laman anpassats till att försvara sig emot. Från veterinärt håll vill vi dock varna för att hålla lamor och alpackor tillsammans med får och nöt. Dessa idisslare bär ofta på samma sorts parasiter och de kan därför smitta varandra. Som exempel kan nämnas den lilla leverflundran som är vanligt förekommande hos får och för dem ofarlig, medan däremot lamor och alpackor är mycket känsliga för parasiten och blir sjuka eller till och med kan dö av den.
Om vargen etablerar sig på allvar i trakten så är det tveksamt till om jag kan uppbåda lusten att behålla en fårflock. Då får man börja fundera på om det över huvud taget finns något som kan motivera mig att även i fortsättningen hålla landskapet öppet och rikt. Eller om jag helt enkelt skall kapitulera för det SNF, Rovdjursföreningen, WAS och EU genom sitt handlande i praktiken strävar efter: att hela Sverige skall bli en enda granåker.